soulandsounds

Sitter ensam i en tyst lägenhet, som bara för en liten stund sen var fylld av familjen och prat och skratt. Barnen somnade precis och Cesar har åkt på första fotbollsträningen för säsongen, så jag är helt själv. Det är väldigt få stunder som jag har kvällar bara för mig själv, men jag tror att det kan vara nyttigt.

Det är såna här gånger som jag hinner rannsaka mig själv och det jag gör. Vad håller jag egentligen på med? Känns lite konstigt att den här tjejen som är på radio, i tidningen, som ska ha release-spelning i självaste Tonhallen, faktiskt är jag. Jag sitter ju fortfarande och ser upp till alla som går sin egen väg och gör det de brinner för, och det känns smickrande, men overkligt att folk ser på mig på samma sätt. Att jag kan vara förebild och inspirera andra. Jag är fortfarande samma lilla tjej, men som föddes med ett ovanligt stort driv och en ovanligt stor livspassion

.

Jag sminkar av mig, sätter på mig mjukisbyxor, och tittar mig i spegeln och undrar om jag är tillräckligt fin, om jag gör ett tillräckligt bra jobb? Är jag en tillräckligt bra vän, mamma, sambo? Jag har precis samma komplex, funderingar och ängslan som ni. Jag blir lika sårad av elaka ord och avundsjuka, jag blir lika lycklig och varm inombords av lyckoönskningar och är beroende av samma dos bekräftelse. Jag andas samma luft, jag älskar med ett lika mänskligt hjärta och jag tänker med en lika sund hjärna. Men däremot är jag kanske mer tacksam än andra, och jag brinner så mycket att jag nästan brinner upp.

Tack alla ni som vill se mig lyckas, till er som inte tycker att det sticker i era ögon för att jag har vind i seglen nu, utan som blåser på lite extra. Jag skulle vilja göra nåt mer, men allt jag kan säga är, tack.