Morsning
Igår var jag så himla nere, allmänt deppig och trött och less och ängslig. Nu när jag börja ta plats och tar för mig, och det faktiskt visar att det lönar sig, så sticker det i ögonen på några. I på många alls, utan bara några få. Jag hör att jag faktiskt inte förtjänar att lyckas trots att jag sliter hårt och ger hela mitt liv åt det här.jag hör att jag faktiskt inte är så duktig, och det behöver man absolut inte tycka heller. Jag tycker inte att alla runtomkring mig gör ett bra jobb, men jag skulle inte i min vildaste fantasi säga något för att såra någon annan. Är det någon som gör ett dåligt jobb, så håller jag antingen tyst eller försöker ge lite tips och råd på hur det skulle kunna uppfattas som bättre.
Men när du gör så här, säger saker bakom min rygg för att det kanske slår hårdast, så undrar jag bara varför? Jag är en fighter och jag ger mig inte bara för det du säger, men glöm inte att jag bakom allt det här är lika liten som du. Jag är bara en 23årig tjej som har två mina barn som gör det hon älskar. Är det så fel? Vore det så himla hemskt om det faktiskt skulle gå bra för mig? Glöm inte bort att jag uppmuntrar andra oftare än mig själv, att jag inte tycker att min dröm om musiken är viktigare än någon annans dröm om ett kassa-jobb på Ica. Det här är något jag gör helt för min egen skull, ochkanske för barnens. Att vara en förebild för dem genom att gå den väg som leder fram för just mig. Jag vet inte vad jag gjort dig, men jag tänker inte lägga någon vikt i att ta reda på det heller, för det tar mer än det ger, och jag tänker inte ta åt mig mer av dina ord. En kväll av ängslan var allt du fick. Mer får du inte.
Nog med det snacket. Nu går vi vidare, byter blad.
Idag ska jag träffa finfina Catrin, min supercoola kompis som startade en Secondhand-butik på nätet, nu startar hon en fysisk butik när som helst, och är och letar lokaler. Go girl! Om ni bara visste hur många brinnande hjärtan det finns i den här staden! Jag lovar att jag inom en snar framtid ska hjälpa andra att satsa på sin dröm. It´s a promise.
Igår var det drakborgen för fulla muggar, sjukt kul. Benjamin var hos Jonas en stund, och Hugo behövde en stund där han fick vara i fokus. Han åt pannkakor där, men blev såklart inte mätt, så vi åkte och köpte hem mat från Max. Mumma.
Idag var det första gången de skulle ha innegympa med duschning efteråt, på skolan. Hugo propsade på att ta med sig badshorts eller få duscha i kalsonger eftersom han absolut inte "ville visa pillen för hela klassen". Jag tog ett snack med fröken igår och förklarade läget om att pillen är känslig del, och hon berättade att det var fler som var nervösa. Tror dock att det räcker med att de springer tillbaka från gympan, sedan lär det nog vara bortglömt det där "pinsamma med pillen".
Nej, nu ser vi till att vi kör hårt sista biten. Herregud, det är ju faktiskt det bästa jag vet det här! Musik! Och mina barn älskar mig fortfarande, så då är livet fotfarande amazing.
Puss från Suss!
