Just nu känns det mesta bara jobbigt. Kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Tror att det mesta handlar om nervositet och spänning, men att det slår ut som oro istället. Just nu sitter jag och undrar vad tusan jag har gett mig in på? Allt det här med musiken.. Jag vet ju att jag aldrig skulle kunna hålla på med någonting annat, och det finns inget annat som fängslar mig på samma sätt, men ändå så känner jag såhär. Kan det vara så därför att jag börjar förstå att det verkligen händer nu, på riktigt? Att det börjar bli verklighet?
Jag känner mig stressad, fast jag vet att vi är sjukt flitiga i studion, och att sången till hela skivan kommer läggas på två kvällar. Jag vet att vi är i god tid, och har BRA marginaler innan plattan ska släppas, men ändå.
Jag vet att bilderna till omslaget kommer bli bra, och att jag kommer vara nöjd med allt i slutändan, men ändå.
Jag vet att jag kommer få sova sådär kring jul, men ändå.
Jag vet att alla Minustecken på mitt konto snart kommer ändras till Plustecken, men ändå.
Allt det här snurrar i min skalle så jag håller på att bli tokig.
Jag tror att det blir bättre om två veckor när Benjamin ska börja på dagis, så att jag kan få min arbetstid och arbetsro på dagarna. För just nu är det aldrig ro, och jag kan varken vara ledig eller jobba som jag vill. Och får jag en ledig sekund över, så går den ändå till jobbet. Men om jag får vara själv på dagen så kan jag ringa alla viktiga saamtal, åka runt och träffa människor, sjunga och vara tillgänglig som jag vill. Samtidigt känns det lite jobbigt att inte vara mammaledig längre.
Nej, usch, jag behöver pepp och semester. Jag tror faktiskt att jag ska njuta av den här sista tiden som mammaledig och inte försöka hinna med att jobba samtidigt, utan ta tag i det ordentligt när Benji börjat på dagis, för jag stressar mig själv.
Men så fort jag kommer in i studion och hör resultatet av det Nisse, Simon, Pierre och jag gjort, så fylls jag av sån glädje, stolthet och total lycka, att alla de där dumma tankarna försvinner på en gång. Eller när vi repar och jag hör att det låter, precis som jag ville att det skulle låta den där natten jag satt uppe och plinkade på pianot och skrev. Och hur det än går, så har jag gjort något många andra inte har, nämligen gjort verklighet av min dröm. Jag har startat ett eget bolag, skrivit all text och musik till 50 låtar, och ska nu släppa mitt debutalbum - och när jag säger det för mig själv, så känns det inte så jobbigt längre. För hur många eller hur få skivor jag än säljer, så kommer jag alltid att äga ett exemplar som en påminelse om att min dröm gick i uppfyllelse.
Och jag hade inte tur och fick skivkontrakt, jag blev inte slumpmässigt utvald; jag har faktiskt arbetat och slitit mig till vart jag är idag. Och det räcker långt för mig.
Tänk att det jag drömde om när jag var 3 år nu har blivit verklighet.
Det här var min studentbild, och den symboliserar mig bäst. Med en kopp som mikrofon, pappas slips och en ful keps som scenkläder, höger ben fram och posera med vänster arm. Inte mycket har förändrats när det gäller att göra någonting fullt ut. Här hade jag en av många konserter i vardagsrummet. 3 år gammal.
