soulandsounds

Vi har precis varit på Versalen och kikat på utställningen med det fantastiska konstnärsparet som vi träffade på Invito igår kväll. Vilken är att få umgås med dem, och vi blev välkomnade på det mest hjärfulla sätt jag varit med om! Båda kom och kramade om oss och sa hur lyckliga de var i morse att de träffat oss (!) Helt otroligt! Nu har vi lämnat nummer och hemsida till varandra och lovat att hålla kontakten och snart träffas igen. De fick en skiva av mig, utan omslag och låttitlar, men de skulle lyssna i bilen på väg hem, känns så spännande!

Här är Dorina Mocan från en utställning i Chile 1996, inför bl.a kungafamiljen.

Hennes sambo och skulptören Christer Lönngren har gjort den här fantastiska skulpturen!

Trots sen middag ute igår och tv sent, så vaknar jag ändå 07.30, pga att jag har en visdomstand som gör mig illa något fruktansvärt! Igår såg Cesar att kinden var helt uppsvälld och idag är det o möjligt ännu värre. Jag funderar nästan på att dra ut tanden själv. Jag är livrädd, alltså verkligen LIVRÄDD för att dra ut den hos en tandläkare! I allafall utan att bli sövd... Jag vet att det är ett lätt ingrepp och jag är inte det minsta rädd för att gå till tandläkaren annars, men när det gäller att jag ska vara medveten om att de är och drar och grejar och sliter inuti mig.. Nej, aldrig! Men idag har jag så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen, och jag har lovat mamma att inte gå såhär för länge...

Min dag har verkligen varit blandad, men den började exemplariskt!

Jag tog med frukost till Jenny och söta Casper och vi satt och njöt av att bara vara en liten stund. Snackade om allt, sånt där som man borde göra oftare!

Har varit tokdålig på att uppdatera bloggen, sorry. Men har haft så mycket att göra! Men mycket mysigt har jag gjort de senaste dagarna!

6 veckor kvar till skivsläpp... Gissa om jag är nervös...?

Tjing!

Sitter och grejar med skivsläpp, konserten i Tonhallen, samt lite bilder (eller snarare 500st) som Catrin tog på mig idag. Kära, underbara, fina Catrin. Du är en guldklimp, på riktigt. En sån där äkta vara, som man aldrig kan slipa till,   utan som är äkta, rakt igenom. Det finns några guldklimpar i mitt liv, och idag glänsde du rejält. Tack för all din hjälp.

Här är några fler bilder, som ni får smygkika på.

Ta hand om varandra! Hörs imorgon!

Nu är klockan 03.29 och jag har fortfarande inte somnat. Jag gick och la mig halv elva igår kväll, eftersom jag var så trött, men så fort jag la mig i sängen, så börjar jag stresssa upp mig över saker och ting och sen är det kört.

Jag måste verkligen göra något drastiskt för att hitta tillbaka till lugnet och lära mig att inte stressa upp mig över saker och ting.

Det gick iaf otroligt bra i studion idag och jag längtar mer och mer efter skivsläppet och konserten i Tonhallen nu. Hoppas ni ocks blir nöjda med resultatet.

Imorgon bitti, 08.35 kommer mamma och hämtar mig, för då ska vi träna. Vi ska på ett ryggpass på Friskis, och det kan behövas. Docks hade jag ju verkligen behövt sova nu...

Nu är klockan 03.42 och jag gör ett nytt försök.

Hoppas ni sussar sött.

Puss från en svårvaggad Suss

Nu åker jag till studion och finslipar skivan!

Hoppas ni får en fin dag! Det ska jag ha, trots regnet.

Hörs sen!

Puss

Tanken slog mig just att om 7 ynka veckor imorgon så släpps mitt Debutalbum. Som jag har slitit och fortfarande sliter med allt vad musik och företagande heter! Och vad jag lär mig! Nya saker varje dag, nya krafter, ny inspiration, ny styrka och bättre självkänsla. Hur det än går så är jag faktiskt stolt över mig själv!

Imorgon är det fredag och jag ska ha en heldag med Pierre och fixa till allt som jag ycker ska fixas. Nu börjar finslipningen, det roliga, att lura fram och behålla soundet. Att hitta balansen mellan perfektion och känslolöshet. Det är svårt det här!

I måndags började vi arbetspassset med en gigantisk middag. Billig och bra mat, Perfekt!

Jag ska se till att inte jobba längre än halv tre imorgon, för sen ät vi som vanligt bjudna på fredags-fika hos mamma. Kaffe, bullar och mys. En perfekt fredag.

Härom dagen var det Real Madrid-kväll för pojkarna. Välling, för den minsta och saft för de lite större serverades.

Gårdagen spenderades b.la på Drakborgen. Hur roligt som helst! Skönt att få ett avbrott och bara klättra och leka lite.

Idag smyg-helgade vi lite, med Tapas till middag, fruktsallad till efterrätt och mys i soffan.

Nästa vecka är fullbokad med mycket jobb och en del andra roligheter också.

Morsning

Igår var jag så himla nere, allmänt deppig och trött och less och ängslig. Nu när jag börja ta plats och tar för mig, och det faktiskt visar att det lönar sig, så sticker det i ögonen på några. I på många alls, utan bara några få. Jag hör att jag faktiskt inte förtjänar att lyckas trots att jag sliter hårt och ger hela mitt liv åt det här.jag hör att jag faktiskt inte är så duktig, och det behöver man absolut inte tycka heller. Jag tycker inte att alla runtomkring mig gör ett bra jobb, men jag skulle inte i min vildaste fantasi säga något för att såra någon annan. Är det någon som gör ett dåligt jobb, så håller jag antingen tyst eller försöker ge lite tips och råd på hur det skulle kunna uppfattas som bättre.

Men när du gör så här, säger saker bakom min rygg för att det kanske slår hårdast, så undrar jag bara varför? Jag är en fighter och jag ger mig inte bara för det du säger, men glöm inte att jag bakom allt det här är lika liten som du. Jag är bara en 23årig tjej som har två mina barn som gör det hon älskar. Är det så fel? Vore det så himla hemskt om det faktiskt skulle gå bra för mig? Glöm inte bort att jag uppmuntrar andra oftare än mig själv, att jag inte tycker att min dröm om musiken är viktigare än någon annans dröm om ett kassa-jobb på Ica. Det här är något jag gör helt för min egen skull, ochkanske för barnens. Att vara en förebild för dem genom att gå den väg som leder fram för just mig. Jag vet inte vad jag gjort dig, men jag tänker inte lägga någon vikt i att ta reda på det heller, för det tar mer än det ger, och jag tänker inte ta åt mig mer av dina ord. En kväll av ängslan var allt du fick. Mer får du inte.

Nog med det snacket. Nu går vi vidare, byter blad.

Idag ska jag träffa finfina Catrin, min supercoola kompis som startade en Secondhand-butik på nätet, nu startar hon en fysisk butik när som helst, och är och letar lokaler. Go girl! Om ni bara visste hur många brinnande hjärtan det finns i den här staden! Jag lovar att jag inom en snar framtid ska hjälpa andra att satsa på sin dröm. It´s a promise.

Igår var det drakborgen för fulla muggar, sjukt kul. Benjamin var hos Jonas en stund, och Hugo behövde en stund där han fick vara i fokus. Han åt pannkakor där, men blev såklart inte mätt, så vi åkte och köpte hem mat från Max. Mumma.

Idag var det första gången de skulle ha innegympa med duschning efteråt, på skolan. Hugo propsade på att ta med sig badshorts eller få duscha i kalsonger eftersom han absolut inte "ville visa pillen för hela klassen". Jag tog ett snack med fröken igår och förklarade läget om att pillen är känslig del, och hon berättade att det var fler som var nervösa. Tror dock att det räcker med att de springer tillbaka från gympan, sedan lär det nog vara bortglömt det där "pinsamma med pillen".

Nej, nu ser vi till att vi kör hårt sista biten. Herregud, det är ju faktiskt det bästa jag vet det här! Musik! Och mina barn älskar mig fortfarande, så då är livet fotfarande amazing.

Puss från Suss!

... Av mina drömmar?

För ett år sedan ganska precis, så var jag mer eller mindre knäckt. Eller faktiskt, så knäckt som det går att bli. Tack vare kärleken till mina barn och passionen för musiken, så bestämde jag mig för att inte ge upp. Jag lovade mig själv att 2010 skulle bli mitt år, och jag tycker att jag kan säga att jag lyckats.

Jag har hittat tillbaka till mig själv, lärt mig älska och respektera mig själv, jag har aldrig svikit mina barn, jag har byggt upp en trygghet för dem. Jag har hittat världens finaste man som älskar hela mig, och ser det jag inte visste att jag hade.

Mina drömmar om musiken var att släppa ett debutalbum innan 2012 och att någon gång få uppträda med mina låtar på Tonhallen. Nu kommer båda drömmarna att uppfyllas innan året är slut..

Den 26e November släpps mitt album Soul and Sounds, och den 15e December kl 19.00 har jag konsert på Tonhallen.

Det lönar sig att ta vara på livet och att kämpa hårt.

Jag kommer aldrig glömma vad som är viktigast i livet. Jag kommer aldrig värdera något annat än min familj och mina riktiga vänner högst av allt. Tack pappa för självförtroendet du gav mig, men framför allt ödmjukheten för livet och respekten för alla som bor här.

Det är mycket som händer med musiken nu, och det gör mig lycklig, det gör mig också stressad och trött. Men jag är mest tacksam över att jag har de som gläds med mig. Ni som vill se att det går bra, ni som inte dömer mig om det inte kommer gå bra. Hur det än går med allt, så har jag vuxit enormt och lärt mig mycket av den här resan, som förhoppningsvis bara börjat. Men karriär är en väldigt ytlig del av mitt liv, däremot kärleken till musiken är enorm, och det är det jag vill visa mina barn, att satsa på sin dröm av rätt anledning. Gå den väg som gör dig lycklig, hitta din egen väg. Om du älskar din dröm och talang och respekterar den så kommer du komma fram, folk kommer se det, du kommer lyckas. Men utnyttja inte musiken eller liknande bara för att komma fram och synas. Om kändisskap är ditt mål så bör du kanske fråga dig vad du vill visa upp? Om du ser dig själv och resten av världen genom rätt ögon, så kommer folk känna igen dig på rätt sätt. Och det viktigaste är ändå att DU känner igen dig själv.

Följ din dröm!

Min inspiration av alla inspirationkällor...

Det första jag ska göra när jag åker till New York är att äta frukost på något mysigt ställe där det spelas jazz i högtalarna. Sånt där man ser på Tv, ni vet. Det är en av mina små drömmar i livet. Att sitta på ett litet frukost-hak med någon man tycker om och prata om livets viktiga frågor och bara titta varandra i ögonen, medan jazz-trion spelar för fullt. Idag blev det nästa verklighet. Nästan...

Jag och Hugo lämnade Benjamin 07.45 och Hugo skulle inte på skolan förrän 08.30, så vi åkte till McDonalds och åt frukost. Inte NY kanske, men det dög bra. Inredningen var inte den samma, och det var inga skyskrapor utanför, inga S&C-tjejer och inga gula Taxibilar, men det dög bra. Där satt vi, Hugo och jag, och pratade om sånt som kändes viktigast idag, typ leksaker, barnkalas, grupptryck och skinnjackor. I högtalarna spelades faktiskt jazz och vi åt Toast, drack äppeljuice och en kaffe, och skrattade, diggade och pratade om framtiden. 30 minuter av total lycka. Mobilen avstängd, skolan kändes långt borta, jobb likaså. Bara jag och Hugo.

För 42 kr fick jag min bästa NY-upplevelse någonsin, utan att ens vara där.






Jag älskar dig så, så mycket. Mer än du någonsin kommer förstå.